Om fartens betydelse

Bild: Läs och Res tar paus i Madagaskar 2013. Foto CJ

Att resa är som att läsa en bok. En tjock bok. Egentligen en encyklopedi eftersom resa innehåller så många ämnen: Historia, samhällskunskap, natur – ja, en bra resa täcker in både egna specialintressen och annat som är lätt att skärma av sig från hemma i vardagen. Själv är jag måttligt intresserad av ornitologi, fåglar alltså. Men när jag kom till Keoladeo Ghana i norra Indien så blev jag snabbt en ambitiös ”skådare”. Med hjälp av en duktig guide kunde jag under två dagar dokumentera nästan 100 arter och lärde mig mer om den flygande faunan än jag kunde tidigare. Under resor har jag också plötsligt blivit konstintresserad i Indien och intresserad av äldrefrågor i Nepal, antropologi på Salomonöarna och nästan religiös i Ryssland.

Under en resa befinner du dig i främmande landskap och möter nya människor. Allt är nytt och du vet inte vad som väntar i nästa stund eller bakom nästa krök på stigen. Att ständigt upptäcka och förvånas – det är vad jag begär av en resa.

F1000088 — *Kvinnlig turist i egyptiska manskläder. Foto CJ*

En fråga jag ofta ställt mig (och ibland sagt högt) är: Varför reser vi så ofta till platser vi redan känner till? Eftersom vi i allmänhet vet så lite om världen innebär det att de flesta av oss reser till samma platser. Vi reser till Venedig och till Indien för att se Taj Mahal. Där får vi de bilder och upplevelser vi förväntat oss. Inget mer och kanske är vi nöjda med det. Eller så blir resan en besvikelse när vi ser sådant som inte syntes i turistbroschyren: Att Venedig-borna protesterar mot turisthorderna som väller in eller den skyhöga avgiften för utlänningar som vill se Taj Mahal. Själv tyckte jag att Keopspyramiden i solnedgången var en vacker syn. Vackert, om jag kunnat begränsa synfältet till själva pyramiden. Men det var svårt när det intill stod 120 turistbussar parkerade. Alla med motorn på för att hålla igång luftkonditioneringen. Plus alla bilar. Alltså hade jag sällskap av kanske 5000 andra turister.

Sightseeing – titta på sevärdheter; där man under en dag lyckats klämma in ett maximalt antal kända platser, är inget för mig. Sådant vill jag inte ens kalla att resa. Platserna är ju redan kända! Alla i bussen har redan sett bilder på den vackra kyrkan, templet eller det höga vattenfallet, eller vart bussen nu för mig. Naturligtvis ångrar jag inte att jag har sett Taj Mahal och besökt Maccu Piccu. Men dagar i en indisk by eller hos quechua-indianer på höglandet i Peru, sådana dagar minns jag bättre. Mina egna minnen av sevärdheterna är suddiga och har nog glidit över i de bilder jag ser i reklam och resetidningar.

Nej, låt oss resa för att upptäcka, fascineras och få nya tankar i huvudet! Om vi är överens om att en resa måste innehålla krökar på vägen bakom vilka vi inte vet vad som väntar, då måste jag ställa en annan fråga: Vad betyder farten?

Om ett cykelhjul snurrar riktigt långsamt, då syns varje eker tydligt och vi förstår lätt hur hela hjulet är konstruerat. Snurrar det fortare kan man se att hjul och nav har någon slags förbindelse. I full fart blir ekrarna en nyans av vitt och hjulets konstruktion blir obegriplig. På samma sätt avgör farten hur mycket vi ser på resan.

Borneo 2004 085 — *Flodens meandersvängar ser man bara uppifrån. Södra Borneo. Foto CJ*

Vem bedåras av en flygresa? Många drar för gardinen för fönstret och ägnar sig åt att stirra i ett fånigt flygmagasin. Titta ut i stället! Är det molnfritt och bra ljus så får du den bästa tänkbara geografilektionen. Själv kan jag minnas de oändliga bergen i Afghanistan, det rätlinjigt konstruerade Holland och de fula oljepalmsplantagerna i Malaysia. Från planet får man en överblick som är omöjlig på marknivå. Tänk på det här när du bokar flyg nästa gång: Boka dagflyg! I övrigt är väl flygresan ett nödvändigt ont och kanske ett dåligt samvete.

Själv pratar jag sällan med den som sitter i stolen bredvid mig på flyget. Kanske för att jag sitter fastspänd och undrar när serveringsvagnen skall komma till min stolsrad. Kanske för att prat inte tillhör flygkulturen. På tåg däremot pratas det.

Under långa tågresor i Indien och Ryssland har jag knappt kunnat öppna medhavd bok. Ofta har folk kommit genom vagnen, slagit sig ner vid min plats och… pratat: Varifrån, vart, varför? Från tågfönstret kan jag gissa vad som odlas på fälten, jag ser människor som arbetar med allt upptänkligt och skogar med lockande berg i fjärran. För egen del blir det inte mycket läst på tåget. Att prata med medpassagerare och titta ut genom fönstret gör att tiden går fort. Transsibiriska är kanske ett undantag: Där behövs både ett mindre bibliotek och flera flaskor vodka för att orka med en veckas kontinuerlig resa.

Intrycken från tåget svischar förbi och medresenärer stiger på och stiger av. När tåget kommer fram stiger jag av. Då är jag framme. Framme där jag skall göra något, där jag stannar upp. På något sätt är det där resan börjar.

Iran 2005 416 — *Helkokt får i Yazd. Foto CJ*

Väl framme så vill jag gå. Att lite planlöst gå omkring i en stad brukar vara givande. Den gamla staden med krokiga gator är förstås särskilt spännande. Att gå vilse är kanske inte min målsättning, men ofta en konsekvens av mitt planlösa irrande. Vilse på slingriga gator i den urgamla staden Yazd i Iran, är den roligaste stadsvandring jag gjort. Där bekantade jag mig med afghanen som jobbade med att förtenna köksredskap, med kopparslagaren och blev bjuden på det underbara persiska brödet i bageriet. Hela tiden kom inbjudningar till att dricka te. Dessutom fick jag smaka på helkokt får (grytan var en meter i diameter). Eller kanske var det i gamla Delhi där massan av människor var så tät att jag bara fördes fram som om jag hamnat i älvens strömfåra.

Själv hatar jag storstäder. Delhi, Paris, New York och Stockholm – hemska platser! Trafikens larm, den fullständiga anonymiteten och alla reklambudskap som effektivt dödar försök till självständigt tänkande. När jag går på trottoarer försöker jag titta ner, bara för att slippa ta in allt jag inte vill att min hjärna ska notera. Egentligen är nog Säffle för stort för mig.

Jag vill vandra på små vägar, gärna stigar, i skogar och över berg eller genom sparsamt befolkade landskap. Gå långsamt, då hinner jag både tänka och ta in nya intryck. Pendelrörelsen mellan vänster och höger ben är kanske det sista jag skulle vilja vara utan och är det naturliga, det ursprungliga sättet för människan att förflytta sig. Det sägs att 3,5 km i timmen är ett normalt tempo.

”En tanke som inte är tänkt under vandring är inte värd att tänka”. Säkert överdrivet, men Friedrich Nietzsche lär ha sagt så.

Det är enbart när du går som du får friheten att själv bestämma vad du vill göra och titta på, och vilka vägar du vill välja. Visst är det också bra med frisk luft och fysisk träning är nyttigt, men det är enbart under en vandring som man har full frihet att ta till sig allt det nya som resandet erbjuder.

Kortare eller längre vandringar har varit en del av alla resor jag arrangerade i Läs och Res namn. Ofta var en längre vandring det huvudsakliga målet för resan.

0555 — *Boel kommer in i byn Chepga i nordvästra Nepal. Foto CJ*

Du som orkat läsa så här långt har säkert hållit med mig i stora delar. De som har andra uppfattningar har troligen inte kommit ända hit. Synd, för jag har ytterligare ett förslag för vettigt resande. Att sitta stilla!

Kanske är det min egen ålder och därmed upplevda fysiska begränsningar som gett mig nya idéer. Att sitta stilla på en plats kan vara ett nog så givande sätt att resa. Du reser alltså någonstans och placerar dig där på en spännande plats under en tid. Du stannar där, men människor passerar och du får gott om tid att se allt som händer på platsen samtidigt som du får den tid som är nödvändig för att skapa relationer till de människor som bor på den plats du valt. Halleluja! Kanske är det här bästa resan? Så enkelt, så billigt och du behöver ingen arrangör för en sådan resa. Du stannar helt enkelt på en plats du gillar och där du känner dig väl mottagen. Kan inte språket? Säkert finns det någon på platsen som talar engelska. Betala honom eller henne och du får hjälp med praktiska arrangemang och kontakt med folk på platsen.

Det är en sådan resa jag planerar för mig själv eller åtminstone fantiserar om just nu. Jag tänker bosätta mig i en by i Nepal under ett år. Riktigt var och vilken by, vet jag inte, men tanken är att det skall vara riktigt, riktigt långt bort. En plats där de gamla sätten att kommunicera fortfarande gäller. En by som fortfarande inte har mobiltäckning, där man inte kan kolla Facebook, inte vet hur vädret skall bli under de närmaste tio dagarna och där det fortfarande är långt till närmaste väg. En by som ännu inte nåtts av världens brus. Där vill jag sitta still medan människor och årstider rör sig.

Shey Gompa Festival 2012

Willi Reichhold, text och bilder

Hemkommen från Nya Guinea i slutet på våren fick jag ett mejl av Christian där han informerade om en enastående resa – redan i augusti- till Nepal med vandring i höga regioner och mot slutet vistelse vid ett kloster där det vart tolfte år hålls en religiös festival med tillresta troende från alla håll. Jag hade ju verkligen inte tänkt mig att så snabbt ger mig av igen på en långresa men jag räknade ganska lätt ut att jag 2024 vid min sjuttioårsdag kanske inte känner för att vandra upp till över 5 000 meters höjd.

Det sägs att vissa lokala festivalbesökare vandrar upp till två veckor för att nå fram till Shey Gompa. Att se över 2 000 mycket originella människor i de oerhörd udda dräkterna församlade vid en så ödslig ort högt uppe i Himalaya där det enbart finns ett kloster som har storleken av en större villa är imponerande. Det fanns allt som allt max ett femtiotal utländska turister vilket förstärkte upplevelsen av något i dag ganska svårt att få uppleva.

Mina främsta intryck är nog kontrasten av de fattiga troende och den plufsige Laman som mest liknade Nordkoreas dästa Baby-diktator Kim Jong-Un. Laman kom två dagar försenad influgen med helikopter från Kathmandu. Då kunde festligheterna börja. Man hade t o m byggt ett eget utedass för hans höghet. Han satt i lotusställning i festtältet med blick på ceremoniplatsen där skolklasser från olika trakter framförde danser och sånger samtidigt som han petande i tänderna och kollade sin surfplatta. Innan dess råkade jag befinna mig i klostret då laman gav en interview till några influgna journalister från en ansedd internationell agentur. Han var på alla sätt tillmötesgående, ställde upp på foto och samtal men efteråt var de upprörda över att festivalledningen ville ha en, jo 1 dollar kameraavgift av dem. Deras filmkameror kostade hundratusentals kronor. I sådana situationer skäms man över sina västerländska rötter.

Ett intryck som har förstärkts alltmer ju längre resan ledde var hur mycket energi och pengar människorna i Nepal lägger ner på sin religion. Att man vid vissa dagar inte kan utföra vissa saker för att något helgon har dött denna dag eller något liknande. Att man inte får slakta kor för matens skull, men att man en speciell dag offrar ett hundratal bufflar för att blidka någon guds lynne, är bara några av alla påbud som folk ålägger sig. Vidskepelse kunde inte bli tydligare än vad man får se där.

Alla resor med Läs och Res har varit till full belåtenhet. Jag har letat efter andra spännande resor, som jag inte kan göra på egen hand, och insett att det inte finns något bolag som ligger lika nära mina egna ideal. Jag uppskattar att man alltid anlitar lokala aktörer när det gäller hotell, transport etc. Samma med reseledarna; alla ytterst kunniga om sitt lands historia, natur och kultur, vilket gjorde kvällarnas sammankomster givande och spännande. Jag gillar också nivån på standarden. Jag kan gärna vara utan stjärnmärkta inkvarteringar och luftkonditionerade lyxbussar. Det är viktigt för förståelsen av ett land att man beblandar sig med lokalbefolkningen, kommer ut på landsbygden och träffar de som bor där. Detta är för mig som ett utvecklingsbidrag i lillformat. För mig är Läs och Res som en hippie som har överlevt juppieeran och alla andra egocentriska perioder som vi har upplevt sedan 1970-talet. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas värna denna nisch bland gruppresearrangörer.

För mig är resandet som bildningsprojekt på plats. Mina resor har berikat mig mycket mer än alla filmer och böcker tillsammans och farmför allt upplevt live. Ska man belasta miljön med att flyga till avlägsna resmål, så ska man göra det med nyfikenhet och öppenhet för den kultur man möter. Alltså motsatsen till ett all-inclusive paket, då man ser lokalsamhället endast två gånger; från bussfönstret mellan flygplatsen och semesteranläggningen.

Biblioteket i Nat Sein

Nat Sein är en av många byar någonstans i mellersta Myanmar, tidigare kallat Burma. I vår resekatalog och annat skrivet material om resan fanns inte namnet på byn. Namnet var hemligt. Det var reseledaren Myints hemby och vi ville undvika myndigheternas uppmärksamhet på att vi emot reglerna vistades i en by. Fortfarande är det förbjudet för utlänningar att övernatta i en by. Byns namn betyder ”Gröna andar”, vad man nu menar med det. Kanske är det biblioteket.

Vi uppmanar alltid deltagarna i våra resor att ta med presenter på resorna. Gåvor från långväga gäster underlättar kontakter med människor man träffar och är förväntat i alla kulturer, även i vårt land. För Myanmar rekommenderade vi böcker. Vad som helst på engelska. Själv hade jag med mig sån´t som var förbjudet eller politiskt känsligt. Till och med Lonely Planet var förbjudet under militärstyret. Hur som helst så delades det ut många böcker i reseledarens hemby.

Efter några år samlade Myint ihop böckerna i ett rum som blev byns bibliotek. Ryktet spreds och böcker på burmesiska strömmade in. Ambitiösa resenärer bidrog med barnböcker på svenska där de översatt texten till engelska. Dessa hamnade hos en kunnig man i byn som översatte texten till burmesiska. Nu sitter det prydligt inklistrade papper med datorskriven burmesisk text i de många svenska barnböcker som finns i det numera ganska stora biblioteket i den lilla byn Nat Sein. Pettson och Lilla Syster Kanin var uppenbart populära.

Flertalet vuxna är läskunniga och utlåningen är stor. Mina ”förbjudna böcker” ställdes tveksamt upp på hyllorna efter den politiska öppningen 2012 och jag var på besök. F ö en alldeles förtjusande by med scenerier som klippta ur en skildring från 1800-talet. Jag har ofta sagt så här:

– Har man inte besökt en by, så har man inte sett landet.

När jag satt i biblioteket kom en bonde och lämnade tillbaka en bok han läst och ville låna en ny. En lite smutsig, hårt begagnad bok med dåligt tryck räcktes in genom fönstret och efter ett tag fick han en ny. Myint översatte:

– Jag älskar böcker! Jag läser alltid och har läst de flesta. Det här biblioteket är välsignat.

Tyvärr dog reseledare Myint i en planerad operation i Yangon 2017. Biblioteket sägs leva vidare, även om det inte längre kommer några utlänningar.

Jag hade en dröm – Dolpo!

Great Himalayan Trail

Redan på 1970-talet hade jag en dröm – att få komma till Dolpo i Inre Himalaya. Vad doldes där? Jag hade en karta över mellersta Nepal där det området var markerat som vitt. På gamla kartor betydde en vit fläck på kartan att området var ”outforskat”. Bara en sådan sak lockade!

Förklaringen fick jag långt senare: Kartan var hemlig och Dolpo förbjudet att besöka (även för nepaleser). Skälet till detta var att tibetanska flyktingar bedrev ett gerillakrig mot kineserna i Tibet från baser i Dolpo. CIA hade ett flygfält i Dolpo där de under stor hemlighet på nätterna flög in materiel och förnödenheter från Thailand.

Men nu hade man öppnat Dolpo för turister. Nu ville jag förverkliga min ungdoms dröm. Inre Himalayas stenöken bebott av ett tibetanskt folk med en förbuddistisk kultur. Världens högst bebodda område. Klart det lockade mig!

Klart jag skulle ordna en gruppresa till Övre Dolpo. Slagningar på Internet visade att det fanns några arrangörer i Kathmandu som ordnade den vandringen. Skrev till samtliga och begärde uppgifter och prisförslag. Svar kom från 3-4 företag. Efter att ha läst deras resplaner och konstaterat att det hela skulle kosta förskräckligt mycket, så gjorde jag ett flertal ändringar. Jag krävde att det skulle vara jakar som bar packningen och att resenärerna skulle utspisas med inhemsk, lokal mat. Att använda jakar i stället för hästar kostade mer, men med lokal mat kunde de ändå sänka priset ganska rejält. Jag bestämde också att själv ordna alla arrangemang i Kathmandudalen. Det blev billigare och jag kunde ordna det precis som jag ville ha det.

Resan skulle börja med flyg från Kathmandu till Nepalganj i sydvästra Nepal. Därifrån är det inte särskilt långt till den nationalpark som anses vara landets bästa, kanske hela Sydasiens bästa. Så jag lade till två dagar i Bardia National Park.

I Nepals nationalparker är det tillåtet att gå till fots, i Indien måste alla turister sitta i en jeep eller rida elefant. Därför rekommenderar jag alla som verkligen är naturintresserade att välja Nepal.

Uppleva naturen kan du aldrig göra från ett fordon – du måste trampa marken.

Efter att prutat ner priset rejält, kom jag till sist överens med en arrangör. Då hade vår reseledare Shekar också kollat upp företaget och intervjuat chefen.

Tidpunkten var viktig. Jag ville se skörden av korn i de högst belägna byarna. Kom vi senare fanns det risk att de höga passen snöade igen. Kom vi tidigare fanns det risk att monsunmoln dröjt sig kvar och hindrade det lilla flygplan som skulle ta oss upp i bergen från Nepalganj. De flyger endast i klart väder.

Första veckan i oktober 2011 landade jag med en grupp på sju personer i Kathmandu. Som på alla resor bodde vi på Shiva Guest House i Bhaktapur. Hela den staden är världsarvsskyddad. Tidigt på morgonen, redan första dagen, gjorde vi sightseeing till fots. Innan solen gått upp går kvinnorna till templen och förrättar offer. Då är luften är kylig och morgondimman ligger ofta kvar. Att se den urgamla staden vakna upp är en underbar upplevelse. Att nästa dag se Kathmandus världsberömda tempel var inte precis underbart, men ett absolut måste.

Från planet till Nepalganj kunde vi titta ut på flera av Nepals vita 8000-meterstoppar. Nu var vi på väg till dalarna bakom dessa berg. Till Inre Himalaya – ordet har smak av Sven Hedin, Shangri La och Äventyr! Vid flygplatsen blev vi upplockade av jeepar och snart var vi i Nationalparken Bardia.

Jag hade rätt! Vi fick se det mesta vi kunnat hoppas på. Bardia var enbart en avstickare på vägen mot vårt mål och jag hade lagt enbart en dag i nationalparken. Nästa morgon hade solen ännu inte kommit över träden, de sneda strålar som trängde igenom färgade marken röd och fåglar av allehanda slag tävlade om vår uppmärksamhet. Den kraftiga daggbildningen hade gjort stigens lera mjuk och vår guide kunde lätt peka ut vilka djur som nyligen använt densamma. Vackra, snabba langurapor väsnades i träden och kunde lätt fotograferas när de drack vatten vid vattendragen. Hela dagen var vi ute. Gick, vadade mindre älvar och pausade på platser där vi hade utsikt över terrängen. Och så kom det en tigerhanne och gick över det lilla vattendraget. Och strax därefter en noshörning med unge.

Nästa dag var det molnfritt strax efter soluppgången och vi flög upp i bergen. Planet landade skuttande i gruset på en klipphylla. Men inga jakar där. De kan inte vistas på så låg höjd som 2500 meter. I stället var det hästar som mötte och de bar vår packning under en veckas tid upp till byn Ringmo på 3500 meters höjd. Och här väntade våra jakar.

Nu väntade en dramatisk väg – Djävulsstigen. Stigen slingrar längs ett bergsstup och är uppbyggd och bitvis inhuggen i klippan högt ovanför den onaturligt turkosblå sjön Pukshondo. Man kan lätt tro av den blå färgen att bilden är ”photoshoppad” (vilket den inte är).

– Som en porrtidning för fotografer, sa reskamraten Danne i en av sina träffande kommentarer.

Vi tog det försiktigt över utlagda plankor mellan klipputsprång och höll oss tätt intill klippväggen. De tunga jakarna däremot traskade på i jämn fart till synes oberörda. Men vi skulle högre. Under två dagar slet vi oss upp genom en brant ravin till vandringen högsta punkt passet Kang La på 5500 meters höjd. Vi gick på månghundraåriga karavanstigar, högt upp, djupt ner och längs långa bergssidor. Hela tiden mötte vi karavaner med jakar och mulor. Landskapet är kargt här långt ovanför trädgränsen. Ibland såg vi bergsfår och lammgamar. Dock ingen snöleopard!

Några dagar senare gick vi in i byn Saldang. Här på 4465 meters höjd är skörden i full gång och jag kunde nöjt konstatera att vi kom i rätt tid. På fälten skördades kornet med skäror och säden bars i kärvar till tröskningsplatsen. Slagorna dunkade i jämn takt. En kvinna satte två fingrar i munnen och visslade. Gudarna hörde och skickade vinden, agnarna for i väg som stora moln.

– Tashi Delay, den tibetanska hälsningsfrasen ropas från alla håll och jag svarar glatt med samma ord. F ö det enda jag kan på tibetanska.

Efter ytterligare några dagars vandring kom vi till byn Charkabhot på 4370 meter. Husen är byggda med den lokala stenen och smälter ihop med det steniga landskapet. Endast dörr- och fönsterkarmar är av trä. Dyrbart virke som måste fraktas på jakar två veckor från söder. Jag hade sett en bild på byn tidigare och fascinerats. Att få komma hit var en av flera anledningar till att göra den här vandringen. Och det stämde – det här måste vara ”Världens vackraste by”. Som klippt ur en medeltida skildring.

Även här var alla, kvinnor och män, barn och gamlingar, ute på fälten och jobbade. Skördetiden är kort och osäker, vintern kan komma plötsligt. Barnen behövs på fälten så skolan var stängd. Här blev det förstås ytterligare en vilodag för oss trötta vandrare, men även för vår hårt arbetande personal som kunde låta tälten stå kvar i två nätter. Även mitt tält. Eftersom jag påstås snarka hade jag tagit med mig mitt eget tält. Nu hade jag uppgraderat till ett rött Hillebergs-tält.

Ännu var det fyra dagar kvar till Jomsom där vi skulle få njuta civilisationens fröjder. Men först måste vi ta oss över två 5000-meters pass i hård vind. Belöningen när vi nådde passen var att se Dhaulagiris topp på 8167 meter rakt söderut. Först därefter fick vi sträcka ut och ta de efterlängtade långa stegen man tar när det lutar utför. Det blåste nog storm när vi gick över den brusande älven på en 150 meter lång hängbro. Jag höll mig i räcket för att inte trampa vid sidan av de två golvplankorna. Breda sådana, men i alla fall. Ankomsten till Himalaya Guest House firades omgående med varm dusch. Lite senare också med en strikt icke-vegetarisk middag med kall öl och rakshi. Det senare lokalt framställd sprit som i och för sig smakade inte smakade så bra, men som gjorde gott.

Från Jomsom flyger man på 20 minuter till Pokhara. Jag hade i stället valt (och redan betalt) för en indisk fyrhjulsdriven minibuss som skulle ta tolv timmar. Naturligtvis var mitt val billigare. Mina medresenärer tyckte det var ett dåligt val. Mycket riktigt: planet som skulle komma upp från Pokhara var ”delayed”. Man kan nämligen aldrig på förhand vara säker på att flyget ska gå. Moln och vindar avgör. Två dagars fördröjning och alla hade missat sina flyg hem. Och vem är det som får köpa nya flygbiljetter? Researrangören! Så säger paketreselagen.

Så vi hoppade in i vår buss som sakta skumpade ner mot Pokhara med Bollywood musik i högtalarna. Ungefär samma sträcka som jag 42 år tidigare gick på stigar i en vecka. Utvecklingen går framåt. Två gånger fick vi byta buss och gå över jordskred, men vi kom fram till vårt lyxhotell i Pokharas turistområde strax efter mörkret.

Great Himalayan Trail blev den i särklass bästa, mest intressanta vandring jag gjort. Och jag har gjort många i vitt skilda delar av världen. Två gånger senare gjorde jag om ungefär samma vandring. Dock inte med samma lyckade resultat. Men det är två andra historier.

Utvecklingen går framåt? Det har också inneburit att det i dag finns motorcyklar i en av byarna (där man kan köra på plan mark i tre kilometer). Nepal har redan byggt en väg till Dunai i södra Dolpo och Kina en väg upp till gränsen och är villiga att fortsätta söderut, in i Dolpo. När den vägen byggs tror jag att den lilla vandringsturism som nu finns i området kommer att upphöra. Så passa på!

Räven berättar

God kväll!
God kväll! Min tolk Djarra besvarar hälsningen artigt och översätter sedan snabbt för mig.
Hur mår vår gäst?
Tack utmärkt.
Hur mår du själv?
Och hur mår hans fru?
Och hans barn?
Dogon-man

I flera minuter studsade frågorna fram och tillbaka mellan den gamle mannen och min tolk. Ingen av dem tycktes bry sig om den andres svar och svaren ledde inte till några följdfrågor. Jag bevittnade Dogon-folkets utdragna hälsningsritual. Senare berättade Djarra att han brukade ta omvägar när han mötte dogons enbart för att slippa de utdragna ritualerna.

Vi befann oss uppe på platån, ovanför den 200 meter höga förkastningen Bandiagara i centrala Mali. Det här är Dogon-folkets område. År 2008 och kom jag hit för att rekognoscera för en resa i Mali. I tre dagar gick vi från by till by i detta spektakulära landskap. Byarna klättrade uppåt på klippans nedre delar. Bostadshusen var rektangulära med platta tak som är det normala i dessa mycket torra trakter. Sädesmagasinen är mindre med toppiga tak av vass. Här förvaras hirs och sorghum. Dogons byar såg annorlunda ut, men också deras kulturella och religiösa traditioner var deras egna. Norrut dominerade islam och i södra Mali är majoriteten fortfarande kristna.

Redan då, några år före inbördeskriget som började 2012, var dogon-kulturen hårt pressad av en aggressiv islamifiering med stöd från Saudiska stiftelser.

Mannen framför oss var klädd i en vit dräkt av grovt hemvävt bomullstyg. Min tolk förklarade för mig att mannen var en hogon, dvs en religiös specialist där förutsägelser om framtiden är en viktig del av jobbet. Äldre, högt respekterade män får uppdrag som hogun på sina personliga meriter. Här hos dogons är hög ålder ett tecken också på klokskap. På min fråga fick jag veta att det även finns några kvinnliga hogons.

Vi stirrar alla på en tavla gjord i fin sand och inramad av stenar. Tavlan visar en närliggande by. Varje hus är utmärkt (en stående pinne), varje sädesmagasin, stigar och ägogränser. Allt ytterst detaljerat och prydligt. På olika ställen är jordnötter utplacerade. Ökenrävar tycker om jordnötter.

Vår hogun förklarade att han fått en fråga från en bymedlem: När kommer regnen och vad skall jag så? En livsavgörande fråga för familjen under det kommande året. Andra frågor han fått var: huruvida man skulle våga göra en längre resa eller vilken flicka en far skulle föreslå sin son att gifta sig med.

På natten skulle räven komma. Lockad av jordnötterna. I den fina sanden skulle dess små tassar lämna avtryck. Beroende på var i byn tassarna hamnade så skulle vår holun kunna lämna ett utförligt svar till frågeställaren. Balpa Dolo förklarade självsäkert att hittills hade hans spådomar alltid slagit in.

Själv förebrådde jag mig för att inte ge tid åt att nästa morgon följa med ut och se om räven verkligen varit där och klivit omkring i tavlan. Jag skulle ju vidare nästa dag! Hur många gånger har jag inte ångrat att jag inte haft en mer flexibel resplan i stället för att försöka optimera upplevelserna innom en snäv tidsram. Allra helst hade jag själv velat passa på att få svar på en pressande personlig fråga.