– Va i helvete Christian!

Torbjörn är ovanligt kraftigt byggd utan att alls vara tjock. Trots att han är betydligt kortare än jag, så väger han nog mer. Normalt är Torbjörn en lugn och lågmäld man.

Vi ska äta lunch hemma hos mig och gå en riktigt lång promenad i skogen. Ungefär det vanliga när jag bjuder hem vänner mitt på dagen. Torbjörn bor på andra sidan sta´n och det är en lång resa till Saltsjöbaden.

Han har precis kommit in genom dörren och hejdat sig när han får syn på ödlan som står på en fönsterbänk i mitt vardagsrum. För Torbjörn är det inte bara en ödla. Snabbt gör han en artbestämning: En Komodovaran! Torbjörn är herpetolog (herpetologi = läran om kräldjur) och ordförande i Herpetologiska Föreningen. Han vet.

Komodovaranen är inte bara världens i särklass största ödla. Kan bli närmare fyra meter. Jag har själv sett den. Utbredningen är begränsad till två små öar belägna mellan de stora öarna Sumbawa och Flores och en nationell symbol för Indonesien. Som tigern för Indien.

Torbjörn sänker kroppen och fäster blicken stenhårt på mig. Som när noshörningen sänker huvudet, skrapar med framfötterna och laddar för en attack. Hans ögon glöder och munnen smalnar. Jag backar och höjer avvärjande händerna:

– Lugn, gå nära! Titta!

Han tar han några snabba steg fram. Tittar på den meterlånga ödlan, låter fingrarna försiktigt glida över den fjälliga ryggen och vänder sig snabbt mot mig. Fortfarande är ryggen böjd och ögonen stirrar underifrån på mig.

– Vad har du gjort?

– Lyft på den, Torbjörn. Titta på undersidan.

Han gör som jag säger. Känner antagligen en oväntad tyngd när han försiktigt lyfter upp den, ser att djuret saknar fjäll på magen och den långa svansen. Långsamt rätar han på kroppen. Ansiktet utstrålar nu bara en stor osäkerhet.

• Den är inte riktig…?
• Kör in nageln på undersidan!

Någon riktig rispa blir det tydligen inte, men han ser att ödlan inte är verklig, aldrig varit verklig, att den alls inte är uppstoppad. Han känner på den ordentligt och tittar noga. Ansiktet lyser upp och munnen rätas sakta ut.

• Förlåt, men jag trodde…, trodde den var uppstoppad.
• Den kunde varit levande!

Nej, den är skuren i trä och perfekt målad. Så naturtroget gjord att till och med Torbjörn blev lurad. Det gick inte att rispa den eftersom materialet är ett mycket hårt träslag.

Torbjörn ställer tillbaka den 1,20 meter långa ödlan på fönsterbrädan. Han står och tittar på den, uppenbart förvånad över träsnidarens osannolika skicklighet och vi är tydligen vänner igen.

På samma fönsterbräda har ödlan stått sedan 1987 då jag handlade den på Sarinah, det berömda varuhuset i Jakarta på avdelningen för turistsouvenirer. Där fanns bara denna Komodovaran bland hundratals grodor, ankor m m. Jag såg mästerverket mitt i det vanliga utbudet av sniderier i mjukt trä gjorda på Bali. Min gissning är att den för länge sedan tillverkats på uppdrag av någon som kunde betala minst en årslön till den allra skickligaste träsnidaren.

På flyget hem tog jag min ödla som handbagage och placerade den på hatthyllan. Undrande medpassagerare fick känna på den och konstatera att den faktiskt inte var det levande vidunder den tycktes vara.

 

 

 

Bild: Snabbt, men dyrt och extremt irriterande. Foto Arlanda Express.

Första resan, Madagaskars Regnskogar gick i oktober 2013, jag var med. Full grupp, 16 deltagare. Resplanen var spektakulär, bokningarna av tåg, båt och inrikesflyg, ytterst osäkra – en researrangörs mardröm och inget en konventionell arrangör skulle våga sig på. Priset för resan var lågt och inkluderade det mesta, även dyr turist-mat under en vecka.  Vad som inte ingick, förutom flyget till Antananarivo, var transporten ut till flygplatsen, i mitt fall Arlanda. Om den vådliga resan på Madagaskar skall jag berätta senare. Vådligt är det också att ta sig till Arlanda.

Ofta blir resan till Arlanda den dyraste delen av resan. En helt onödig utgift! Jag åkte gratis! Åkte den så kallade snåljåpen, dvs jag reste med SL.

10.31 gick pendeltåget från Centralen mot Märsta. Lugnt och säkert, inga bilköer att oroa sig för. Väl i Märsta drog jag min väska den korta sträckan till hållplatsen. Väntade i 5 minuter på buss 583, som stannade vid ingången till Terminal 5 klockan 11.33. Resan tog mig alltså 1 timme och 2 minuter. Och för mig med månadskort var resan gratis. Med Reskassa kostar den 30 kr.

Jag kunde tagit Flygbussen, som tar ca 45 minuter, om det inte är rusningstid, och

kostar 99 kr. Inget dåligt alternativ när man väl blivit utmatad ur den hemska dörrslussen på Cityterminalen. För dig som inte upplevt arrangemanget; när bussen anlänt så ljuder en signal, en lampa blinkar och dörren öppnas. De resenärer som står närmast tränger sig snabbt in. Dörren stängs. De som inte hann in, får vänta ett tag. Instängda mellan låsta dörrar. Efter en stund glider utgångsdörren upp och den första gruppen släpps ut till bussen.”Av säkerhetsskäl”, blir svaret när jag frågar – ”Varför?” Och när du stiger på bussen skall du ha din biljett redo. Biljetten skall inhandlas på ett särskilt ställe någonstans inne i den stora terminalbyggnaden. Först då kan du ställa dig och vänta på att bli utslussad till flygbussen.

Jag kunde tagit pendeltåget direkt till Arlanda. Det tar 37 minuter från Centralen. Bekvämt för de som åker från Nynäshamn och Södertälje. Men, förutom SL-biljetten måste du betala en ”passagebiljett” på 120 kr. Märkligt kan tyckas, men skälet är landstingets avtal med Arlanda Express ägare, där dessa ges ensamrätt att köra tåg till Arlanda.

Jag kunde tagit Arlanda Express. Det tar bara 20 minuter och kostar 280 kr. Snabbt,

säkert och enklast för den som är nykomling i Stockholm. Men säkerhet och stress kostar – det är oförskämt dyrt! Motsvarande resa i Paris kostar ca 100 kr. Inte bara dyrt, för mig personligen är en resa med Arlanda Express extremt tålamodsprövande. Alla säten är vända mot en skärm som under resan producerar reklam i blixtrande tempo. Omöjligt komma undan de snabba, hoppande bilderna som helt stjäl min uppmärksamhet. Jag försöker jag dölja skärmen med en tidning och passar på att raka mig på toaletten, något jag aldrig hinner när jag skall ut och resa. Och tågresan är ju snabbt över.

I Paris möttes jag av Air Madagascar, i hemlandet kallat ”Air Mad” och anlände till Antananarivo nästa dag perfekt enligt tidtabell, något ganska sällsynt. Som sagt; om resan på Madagaskar finns mycket att säga, men det berättar jag gärna senare.

Hur jag missade tåget – men ändå hann med!

Christian Jutvik som startade företaget 1979

---

Kan man hinna med ett tåg som redan avgått?

Faktiskt lyckades jag med den bravaden. Med denna lite kryptiska undertitel menar jag att man kan lyckas med mycket om man vågar ta risker, tror på sitt budskap och inte är rädd för att anstränga sig. Tycker jag lyckades!

Historierna om de missade tågen; den ena i Hallsberg, den andra i Muzzaffarpur i Indien, hittar du i den bok jag håller på att skriva. I boken skriver jag om en hisnande resa i 37 år med Läs och Res. Den kommer också att innehålla många bidrag från resenärer och reseledare. Jag vill gärna ha din historia också!

---

Läs och Res var ingen slump, eller plötslig ingivelse. Grunden hade byggts långt tidigare. Efter 15 månaders militärtjänst började jag läsa sociologi i Stockholm. Mitt stora intresse och engagemang var omvärlden. I synnerhet var jag nyfiken på Södra Asien, läste allt jag kunde komma över och anmälde mig 1967 till en studiecirkel om Sydasien.

Liftade till Indien 1969
I maj 1969 var tålamodet slut. Längtan efter att få komma till det fascinerande Indien hade växt sig för starkt och en solig dag i maj började jag lifta till Indien. Jag var 22 år, äventyrssugen och hyfsat påläst. Jag reste ensam och trots en del svårigheter kom jag faktiskt till både Indien och Nepal. Och tillbaka. För mig blev det en upptäcktsresa, förutom ett stort äventyr. Om den resan berättar jag i min bok. Allra viktigast – jag träffade alla sorters människor, from “all walks of life”. Jag lärde mig mycket om livets villkor genom att prata och umgås med människor, lärde mig mer än från böckerna. Hela min syn på världen påverkades. Den resan kom att styra mitt liv.

I huvudet på en ung man
På den tiden var det något ovanligt och exklusivt att ha vandrat i Himalaya. Många ville höra om resan. Sociologen erbjöd mig stora hörsalen och jag satte upp lappar över halva universitetet. Över 200 personer strömmade in i den stora salen och jag var förstås nervös. Längst fram satte sig en kille med ett misstänkt nepalesiskt utseende. Så pratade jag i över en timme och visade mina dia-bilder. Till min fasa kommer han fram till mig: ”Namaste, I am from Nepal”. Innan jag hann springa därifrån, så tackade han och sa att jag visste mer om Nepal än han gjorde och att han fått lära sig mycket. Löjligt, men snällt. Långt senare skulle jag förstå att han nog hade rätt.

Vänstervågen
Slutet på 1960-talet var en turbulent tid. Ockupation av kårhuset i Stockholm 1968 och våldsamma demonstrationer mot USA och Vietnamkriget. Jag var inte med på kårhus ockupationen, inte heller gick jag i demonstrationerna.
Antagningen till flera institutioner på universiteten var fri och mängder med ideologiskt besjälade studenter började studera sociologi. Innan jag själv var klar med två betyg (40p) började jag undervisa. Jag hade ju läst litteraturen och var känd som icke-marxist. Det räckte tydligen. Fin titel fick jag och också – 3:e amanuens, och en lön jag tidigare inte varit i närheten av. Tydligen gick min undervisning och studier hyfsat eftersom jag blev antagen till doktorandutbildningen. Bland doktoranderna dominerade maoisterna under ledning av Sven Bergenstråhle, en klädsnobb, alltid klädd i brun tweedkostym med knäppväst och ett diskret Mao-märke på kavajuppslaget. Marxistisk kurslitteratur infördes på alla stadier, men den undervisningen lyckades jag slingra mig undan. Motståndarsidan leddes av en ung och vältalig doktorand, Leffe Persson, som senare lade till GW i varumärket. Jag beundrade hans intellektuella skärpa och som nybliven doktorand kom jag att tillhöra hans fotsoldater.

Idealismen, var tidsandan
Vi som då var unga ville på olika sätt förändra världen. Solidaritet över nationsgränserna var ett slagord som ingen ifrågasatte. Biståndet skulle ske på ”på mottagarnas villkor” och 1%-målet uppnåddes 1975. SIDA var den populäraste arbetsgivaren och frivilligorganisationer skickade ut mängder med unga människor för att hjälpa de okunniga folken på andra sidan haven.

Fokus på Nepal!
Under början av 70-talet återvände jag till Nepal ett flertal gånger. Nu flög jag emellertid. Indien är inte bara stort, det är också otroligt heterogent. Fokus på Nepal blev ett sätt att koncentrera blicken, att begripa en främmande värld.

Nu hade jag sällskap. Vi var ett gäng som av olika anledningar intresserat oss för Nepal. Vi reste dit med ambitionen att skriva en bok. Någon sådan blev det aldrig och jag åtog mig att som redaktör slutföra projektet, skriva om och komplettera. 1975 var jag klar och fick hem 250 ex av ”Nepal – landet där kungen gjorde revolution”. Ett kompendium med 175 stencilerade sidor, elegant bundna i ryggen. Märkligt nog kom det nya upplagor två gånger med samma antal exemplar. Sista utgåvan tillverkades i Dhaka 1978.

Under resorna köpte jag kopiöst mycket böcker och läste nog de flesta. Nepal Booksellers vid Freak Street blev ett populärt tillhåll. Efter några besök och inköpta böcker fick jag ställa mig på andra sidan disken och sälja böcker till andra turister. Jag blev kompis med en av expediterna, en ung kille med en stor våg i håret. Jag lärde känna Madhab som senare startade han en egen bokhandel och blev känd som Bokhandlaren i Kathmandu.

Jag var också världsförbättrare, har jag förstått nu efteråt. Min mission var att visa andra hur världen ”verkligen” såg ut och hur människorna där levde. Min bild av denna verklighet var ju positiv och det var lätt att intressera och entusiasmera för att resa på villkor som liknade mitt eget sätt att resa.

Ordna en resa till Nepal?
När jag fick frågan om jag kunde ordna en resa till Nepal, svarade jag omgående JA. Det blev lappar på universitetet med inbjudan till föredrag med dia-bildsvisning. 1973 hade jag lämnat de uppfordrande doktorandstudierna och fått anställning på Statistiska Centralbyrån, drömarbetsplatsen för en sociolog. Således satt mina lappar även på SCB både i Stockholm och Örebro.

Föreläsningarna lockade många. Det jag erbjöd var studiecirklar i samarbete med Studiefrämjandet. Vi träffades i Stockholm, Örebro och Falun minst 10 gånger. Givetvis blev mitt kompendium om Nepal den nödvändiga grundboken som nu fick nu strykande åtgång. Tillsammans diskuterade vi hur resan skulle läggas upp.

Det blev en resa på sex veckor med avresa i oktober 1975. I juni samlades alla som skulle vara med på resan till ett seminarium en helg på Sigtuna Folkhögskola. Sex talare var inbjudna, biståndsarbetare med erfarenhet av Nepal, en läkare och socialantropologen Håkan Wahlquist, som senare blev intendent vid Etnografiska Museet och en SIDA-tjänsteman. Där kunde jag också berätta om väsentligheter som: Hur man gör toalett utan toapapper (med vänster hand) och hur och varför man (måste) äta med höger hand. Och jag tror mina anvisningar både accepterades och senare följdes. Tveksamt om jag skulle få samma acceptans i dag, men då var alla entusiastiska. Vi skulle ju resa på folkets villkor!

Många studenter var ressugna och gruppen växte till 36. Priset var 3600 kr, inkl flyg med Aeroflot, billigaste hotellen, 2:a kl tåg genom Indien och en entusiastisk reseledare under 35 dagar.

För mig var det inte möjligt boka något i förväg. Allt ordnade jag på plats. Och det mesta fungerade det, mot alla odds. Fanns det inte sovplats åt alla på de indiska tågen, så sov vi skavfötters. Och det kunde ta ett par timmar innan jag hittat lämpligt hotell. Hårt trampande cykelrickshawförare blev mina förtrogna assistenter. Den här tekniken för researrangemang inbjöd förstås till äventyrligheter. Aldrig glömmer vi som var med när tåget stannade på linjen mitt i natten för att kolet tagit slut…, jag hyrde en stor lastbil och under stjärnorna fortsatte vi mot nepalesiska gränsen. Eller den gången vårt tåg redan hade avgått…, ändå hann vi med! Vi sprang ikapp det långsamma tåget och hoppade på den sista godsvagnen. Vandringen mellan byar i Nepals gröna berg gjorde förstås starka intryck på mina medresenärer. Detta blev en viktig resa, en resa som påverkade våra fortsatta liv. Vi förstod saker som vi inte kunnat läsa oss till och de stora världsproblemen blev mer begripliga när vi kunde identifiera dem med människor vi mött.

 

Två år i Dhaka
Jag fick göra om den här resan ytterligare några gånger. 1976 fick jag jobb på SIDAs biståndskontor i Dhaka. Ett då mycket åtråvärt jobb. I Bangladesh trivdes jag alldeles utmärkt. Detta i motsats till de andra svenskarna och andra västerlänningar för övrigt. Jag gick aldrig till Nordiska Klubben och bara sällan till festerna där badkaren var fyllda med buteljer i isbad. Svenska ambassaden var känd för att konsumera mycket alkohol. Skattefri diplomatsprit såldes endast lådvis. I stället träffade jag bangladeshier på helgerna, Shah Jahan, Miss Neela Matin och Hasan Mansur. Tillsammans med någon av dem gjorde jag utflykter i alla vädersträck: Buss någonstans, min motorcykel eller lånade ambassadens landrower. Med Hasan gick jag ut på landsbygden från by till by, rakt fram i en riktning, låg över natten när kvällen kom och gick i motsatt riktning nästa dag. En härlig tid. Det var kanske då jag lärde mig att vanliga, fattiga människor, överallt(!), alltid är vänliga och gästfria. Och otroligt nyfikna förstås, de flesta hade aldrig sett en utlänning. Våld och otrevligheter finns kanske i staden, men jag har aldrig mött sådant ute på landet. Det var under ensamma nätter i Dhaka som min resefilosofi växte fram.

Seriöst alternativ till de vanliga turistresorna
När jag 1979 kom hem efter två år i Bangladesh, ville jag pröva på att vara researrangör på riktigt, dvs som ett företag. Jag kallade det Läs och Res. Töntigt namn, kanske, men ett sätt att redan i namnet tala om att det fanns ett bildningsmotiv i resan. Läsa in sig på resmålet och sedan få ut så mycket mer av resan.

Målsättningen var inte då, och har inte heller senare varit, att tjäna en massa pengar, att bli rik. Nej, jag ville erbjuda ett bättre alternativ i en bransch hårt präglad av ytlighet; Sun, Sea, Spirits, Sex, alltså badresan och den trista sightseeingresan. Jag brann för att ge människor möjligheten att möta verkligheten i fattiga länder, andra kulturer. Framför allt ville jag att fler skulle få möta människor som levde på andra villkor och få del i allt det härliga, spännande som undantagslöst inträffar när man vågar sig ut i verkligheten. Långt innan någon uttalade ordet eko-turism, var det en självklarhet att pengarna skulle gå till lokalbefolkningen. Det var hos dem vi bodde, åt hos och som hjälpte till som tolkar och bärare. Vi kom ju inte till turistorterna, bodde relativt enkelt, tillbringade en del av tiden ute på landsbygden. Ingen annan arrangör gjorde något liknande.

För mig var Läs och Res ideellt motiverat – jag ville göra något bra! Och så var det ända till 2015 då jag överlät företaget. Under hela tiden var min främsta drivkraft att resenärerna skulle få en resa som både gav nya kunskaper och existentiella funderingar. Mycket kraft lade jag också på att överföra det tänkandet till mina reseledare.
Läs och Res började sin verksamhet i juli 1979, strax efter hemkomsten från Dhaka. Jag brann för att starta ett företag och arrangera resor med ett fullständigt unikt koncept, men kunde inget om administration och marknadsföring, dessutom hade jag inte mycket pengar att satsa i verksamheten.
Mina tankar kring resande fanns där från början, resultatet av två år i Bangladesh och erfarenheter från mitt resande sedan 1969. De var grunden för resornas uppläggning och hur jag marknadsförde dem. Formuleringarna kanske slipades under åren, men filosofin förblev densamma.

Mycket snart upptäckte jag att det var svårare att intressera folk när det nu var ett företag som stod som arrangör. Ändå var mina kostnader för administration var fortfarande extremt låga, men det var en sak att få uppmärksamhet som resekompis än att få det som vinstdrivande företag. De första åren gick företaget också back, detta utan att jag tog ut någon lön.

 

 

Nu var det inte längre en fråga om stora grupper. I stället blev inriktningen den motsatta. Grupperna skulle vara små, från enbart fem deltagare till maximalt 16 personer. Små grupper tillfördes alltså resefilosofin.

Första ”katalogerna” 1980 och 1981. Vikta, stencilerade A4. Tydligt budskap!

Fram till 1983 var Läs och Res högkvarter belägen i mitt lilla hus vid Roslagsbanan, två stationer före Åkersberga. Jag ville göra allt själv och hade inte hade en aning om hur man skall driva en resebyrå. Rörande amatörmässigt, men med full kontroll och låga kostnader. Sovrummet var mitt kontor och texterna skrevs på en reseskrivmaskin, även annonserna. Tryckte gjorde jag själv med en alldeles underbar Gestetner elektrostencileringsmaskin. Tuber med svart, röd och grön färg samt färgat papper var mina verktyg när jag ”layoutade” de första årens resekataloger – en vikt A4. Hela rummet vibrerade av dunkandet när den spottade ut mer eller mindre kladdiga kopior. Ett helt underbart ljud! Min oprofessionella bakgrund gav nog en bild av töntighet, men blev samtidigt en styrka. Jag styrde aldrig ner i branschens invanda hjulspår med exotisk romantik utan erbjöd resor som intresserade mig själv i tron att även andra skulle gilla det jag själv gillade. Med tiden fick jag rätt.

Första resan till Nepal
Första resan gick till Nepal våren 1980. Kostnad 4500 kr för 34 dagars resa, inklusive allt utom mat. Då ingick också flyg och mitt erfarna ledarskap! Liksom tidigare resor hade jag inte gjort bokningar av hotell och tåg i förväg, men allt gick utmärkt, som jag minns det.

Nepal 1976. 35 deltagare uppställda vid hemkomsten tungt lastade med dyrbarheter

Bra pris för 34 dagars resa, kan man tycka. Visserligen var kostnaderna för hotell och tåg i Indien låga, men vi reste också enkelt. Billiga, delstatliga hotell i Indien och andra klass tåg upp genom norra Indien. Vi bodde dock på Kathmandu Guest House, den traditionella samlingspunkten för både diplomater och ryggsäcksturister i Kathmandu.
Under åren som kom blev det fler resor och fler resenärer. Som mest var vi 6 som jobbade på kontoret och tog hand om 1300 resenärer per år. Ekonomiskt växlade det mellan rejäla förluster och hyfsade vinster. Resandet ökade kraftigt, internet gjorde att alla kunde veta allt och boka vad som helst, var som helst i världen. Trodde man! Likriktningen av resandet fortsätter, fast nu är det resenären själv som googlar sig fram till turistmålen. Alltså – det finns fortfarande viktiga uppgifter för Läs och Res i framtiden.

Nu vände jag hemåt. Vägen var lång, det visste jag, men inte att mag-sjukdomen skulle hålla i sig och därmed göra vägen ännu längre. Det var utan någon saknad jag lämnade det till det yttre ogästvänliga Jomsom. Det var mitt på dagen och en hård, jämn vind blåste från söder. Samma vind som tidigare hjälpt mig till Jomsom, motarbetade mig nu. Framåtlutad stretade jag mot söder. Men söder betydde hemåt, vilket gladde mig. Enligt dagboken hade jag börjat fantisera om hur det skulle bli att komma hem, om mat jag längtade efter.

Hade lämnat Jomsom sent och solen hade börjat gå ner redan när jag kom till byn Tuche. Som avtalat stannade jag för natten i min vän lärarens familj.

Där tar min andra dagbok slut! Tredje boken har jag inte hittat. Det innebär att jag nu skriver enbart med hjälp av suddiga minnen. Dock knappast en förlust. Dels var hemresan rent geografiskt en spegelbild av utresan, samma väg, fast åt andra hållet, dels reste jag snabbt och berättelser från säten i diverse buss är svårt att göra intressanta.

Trots att jag kände mig orkeslös, så gick vandringen tillbaka till Pokhara betydligt snabbare. Hemlängtan är en stark drivkraft. Tror det tog mig fyra dagar, men jag är osäker.

Byn Marpha 1969 och 2014

Har tidigare berättat att jordskred, mindre sådana lite överallt, och stora där hela bergssidor kan begrava en hel by, är en del av vardagen i Nepal under monsuntiden, juli – början september. Söder om Tuche hade det gått ett stort skred och stigen var täckt av en gyttja av fint stensediment och vatten. I stället för att ta en omväg runt, så klafsade jag rakt på. Först var det hård mark under smeten, men strax satt jag fast. Drog hårt i foten för att komma loss. Först det ena, sen det andra benet, men de satt fast och för varje försök sjönk jag djupare. Kvicksand! Fick en inre bild av att jag snart skulle täckas av smeten upp till halsen. Innan dödsångesten slog till såg jag att det vid sidan om mig låg ett litet dött träd. Fick tag i det, la mig raklång och lyckades få lite kraft uppåt. Först ena kängan, strax därefter den andra och lyckades sakta dra mig till trädet. Stod där en stund och lät pulsen gå ner. Groparna i leran som lämnats av mina kängor fylldes snart och ytan av lera blev åter jämn. Glad att jag nu var ovanför den ytan. Skar av en gren som jag lade i den riktning jag kommit från, hoppade mot grenen, sjönk lite, men hamnade där det var fast mark under ett tunt lager lera. Hela jag var lerig. Krånglade av mig samtliga klädesplagg vid närmaste vattendrag och stod där helt naken. Att tvätta bort lera tar tid. När jag fått på mig de kalla, våta kläderna fortsatte jag runt den förrädiska leran. Drev upp takten för att få tillbaka värmen i kroppen.

Att gå tillbaka samma väg man kommit är inte en upprepning. Minnet av enskilda hus, broar, byar finns där, men vägen, vyerna är helt nya. Den tidigare jobbiga nedgången på 1000 meter från Sikha till Tatopani fanns inte längre. I stället bjöds jag på en betydligt slitsammare uppåtstigning i ändlösa trappor. Prövade olika sätt för att orka bättre. Antingen att gå och ta pauser med korta intervaller, eller att hela tiden gå mycket långsamt, för att därmed hålla en lugn och jämn andning. Kom fram till att det senare passade mig bättre och att vandringen sammantaget gick lite snabbare. Långsamt utan pauser är alltså mitt tips.

Under denna långsamma vandring uppåt blev jag omsprungen av glatt pladdrande kvinnor med lastade korgar och gäng med unga män som bar riktigt tunga bördor. Fick sällskap av en man som skulle till Pokhara. Han talade lite engelska och gick utan packning. Samtalet gav distraktion från smärtor i magen och allmän utmattning. Under de senaste dagarna hade jag ätit väldigt lite, bara lite bröd, någon omelett och svart te.

Svart te dricker man inte i Nepal. Man dricker chai – mjölk, socker och tevatten. Lika delar av varje ungefär.  Enbart te dricker man inte. Det är som att beställa varmt vatten i Sverige. Och sådant kunde de inte ens ta betalt för. Kaffe var då en sällsynt, exklusiv och mycket dyrbar vara. Snabbkaffe såldes i pyttesmå burkar till högt pris. Turistgrupper som idag kommer till en lodge uppträder som om de vore hemma. Kaos utbryter när de skall välja mellan kaffe och te, med eller utan socker, med eller utan mjölk och alla kombinationer av dessa ingredienser. Följden blir förstås att ingen får som de begärt och ett nytt kaos bryter ut. De här dumheterna, oviljan att anpassa sig, höjer inte stämningen och kan ta oändlig tid.

Natten tillbringade jag och min nyvunne vän i byn Sikha. Nästa morgon kom jag på fötter, men kroppen kändes helt dränerad. Han måste vara i Pokhara på kvällen och jag fick kämpa för att hänga med honom. Turligt nog gick stigen nu nedåt i behaglig vinkel. Låga moln och duggregn. Hela vägen från Jomsom hade jag diarré som var svår att kontrollera. Skärpet i byxorna hade jag tagit av för att kunna agera snabbt när behovet plötsligt gjorde sig gällande – snabbkoppling på brallorna alltså! Snabbt in bakom skyddande buskar och ner med brallorna. Fram med vattenflaskan och tvätta rent med vänster hand, så här var det hela tiden. Och just vid ett sådant tillfälle hände det! Ett plötsligt vinddrag svepte undan molnen. Under kanske 20 sekunder blottades de vita bergen i norr. Hela Annapurna-massivet med ett flertal 8000-meters toppar badade i sol. Byxorna var nere, men kameran fick jag fram och hann ta en fantastisk bild. Fick upp byxorna, men då var Himalaya åter bakom dimmorna och regnet kom tillbaka.

Bilden tagen 1969 från ett buskage med brallorna nere

Om att göra toalett. I dag har de flesta hem i byarna i bergen en toalett. Vanligtvis en toalett där man sitter på huk och förrättar vad man har behov av. En mer hygienisk lösning än den västerländska sittoaletten. Efter en lugn stund (med värkande knän) så häller man vatten i vänster hand och tvättar stjärten erforderligt antal gånger. Då är man också ren, vilket inte är fallet när man torkar bort det värsta med papper. Du skall alltså använda dig av den vänstra handen, icke den högra. Följaktligen betraktas vänster hand som oren. Glöm aldrig det! Vidrör aldrig en person med din vänstra hand – han eller hon skyggar undan, tycker du är snuskig. Har själv fått förebråelser när jag obetänksamt berört en person med vänster hand. Snuskigast av allt är förstås att äta med vänster hand. Men hur gör vänsterhänta? Svar: De äter med höger hand.

På eftermiddagen var jag fullständigt utmattad och slogs med min kropp för att orka vidare. Farten drevs upp när vi kom ner på slätten och närmaste oss staden. Något hände.  Minns bara att jag låg på en säng i ett hus med en svag glödlampa. Kvinnor stod lutade över mig och en av dem baddade min panna med kallt vatten. Sen somnade jag igen.

Tog jag mig till busstationen nästa morgon. Första bussen till Butwal vid indiska gränsen. Indisk buss fem mil till Ghorakpur. Hann med nattåget till Delhi. Third class seat. På morgonen i Delhi gick jag till en bank för att lösa in en ”kommersiell check” som min omtänksamme far ställt ut, att ha om jag skulle råka i knipa. Och i knipa var jag, hade inte mycket pengar kvar. Att flyga var inte att tänka på. Gick runt till flera banker, men ingen visade någon förståelse för min check. Kändes lite förtvivlat. Ringa hem tjänade inget till, att gå till svenska ambassaden och förnedra mig var inte aktuellt.

New Delhi Railway Station

I stället blev det tåg till Amritsar, gå över gränsen, pakistanskt tåg, en ny gräns och sedan dessa olidliga bussresor i Afghanistan. Fort gick det och jag stannade aldrig upp. Nätterna sov jag på bussgolven och på dagarna sov jag på sätet. Måste ha varit ganska omtöcknad eftersom alla minnen är borta. Först efter att ha korsat gränsen till Iran stannade jag upp. Blev stoppad. Alla resenärer stoppades. Kolera hade brutit ut i Afghanistan och alla resande placerades två dagar i karantän. Inte alls fel för mitt vidkommande, gratis mat och en säng som stod stilla att sova i. Här förvarades vi alla, hög som låg, prydligt klädda afghanska affärsmän och franska hippies. All min erfarenhet av de senare väcker onda känslor. Här var det en av dem som inte gillade maten. ”Give me real food” skrek han med tung fransk accent och singlade sin tallrik med maten på genom matsalen. Själv försökte jag visualisera Shah Rezas tortyrmetoder och hoppas fransmannen skulle få det värsta.

Buss i Nepal 1970-talet. Alla bussar av det indiska märket Tata. Flertalet också ”deluxe”

Efter två dagars paus gick jag på direktbussen till Teheran, bytte till bussen som gick hela vägen till Erzurum i Turkiet. Sedan följde den långa resan genom Turkiet. Dagar och nätter på bussar, sittande eller liggande på golvet. Jag kom till Istanbul. Europa, nästan hemma! I varje nytt land hade jag växlat alla mina pengar till lokal valuta. Nu gick jag till järnvägsstationen och la upp alla mina turkiska Lira på disken vid biljettluckan. ”A ticket as far as possible towards Sweden, please”. Biljetten jag fick gick till Stuttgart.

Vaknade upp i Österrike. Det regnade och kylig vind svepte in när jag öppnade fönstret för att andas den friska luften. Grön granskog. Tårarna fyllde mina ögon. Väl framme i Stuttgart var det Autobahn som gällde, även om hungern nu började kännas irriterande. Inte helt tillåtet att lifta där, men det gick bra ändå. Fort gick det och vänliga människor bjöd mig på korvmackor. På färjan från Puttgarten fick jag sitta kvar i bilen för att undvika biljettkontrollen. Fortsatte lifta på natten och var vid middagstid nästa dag i Stockholm. Tio dagar hade resan tagit från Delhi om jag räknar bort de två dagarna i iransk karantän.

Så stod jag på Stockholms Central. En vänlig kvinna gav mig två 10-öringar som jag lät ramla ner i myntautomaten. Min far svarade. Snart var han där med sin Ford Taunus och jag kom hem till Helenelund. Far var tyst i bilen, visste väl inte vad han skulle fråga. Själv hade jag svårt att berätta. Minns bara att min mor grät medan hon plockade fram vad som fanns i kylen. De trodde inte att jag fortfarande levde.

Inte heller senare kunde jag berätta om resan. Och de frågade aldrig. Allt jag varit med om var främmande för dem och platserna jag besökt hade de inte hört talas om. Dagboken läste aldrig någon. Du är faktiskt den förste jag berättat för.